Den som väntar på något gott....
Hej kära bloggläsare!
Jag har nu varit borta ett tag från bloggandet igen, men det har sina orsaker. Jag är nämligen GRAVID!!! :D Kan knappt förstå det själv! Vi har ju försökt så länge nu och har 2 MF bakom mig, men nu så är det äntligen dags igen :) Vi kan inte bli lyckligare! Är just nu i v. 11...så än så länge är det ganska tidigt, så håll tummarna för oss :)
När jag tog graviditetstestet den 12:e augusti, så trodde jag inte att det var sant! Kunde knappt tro det! Tårarna bara kom....jag vet inte hur länge jag stannade på toaletten innan jag kom ut därifrån he he. I ca v. 5 var jag enligt testet!! Jag samlade mig lite och gick lugnt in till vårat sovrum, där mannen låg och sov fortfarande, med testet i handen bakom ryggen. Väckte han och gav han testet. Det tog ett tag innan han förstog vad som stog på he he! Men oh vilken lycka! Vi bara omfamnade varandra och var i det bästa lyckorus man kan ha!
Jag ringde BM (barnmorskan) den 15:e augusti och bokade in ett hälsosamtal (den 30:e augusti var jag där). Hon gav mig också rådet att köpa Folsyra och multivitamin, vilket jag gjorde samma dag!
Jag mådde bra i början av graviditeten, inget illamående eller så. Men ömma bröst, känsligare luktsinne och tröttheten var mina starka symptom.
Jag bokade in en tid för tidigt VUL för att se om fostret levde, med tanke på mina tidigare missfall. Fick en tid den 25 augusti! Tyckte dagarna gick jättesakta tills man skulle in. Man hann t.o.m tvivla på om man verkligen var gravid! Jag har nog aldrig klämt på brösten och kännt efter så mycket, och bara letat efter grav. symptom, tidigare som jag gjorde nu he he! Man är ju bra knäpp ha ha ha! Men det är ju så att man vill ju ha någon form av bekräftelse hela tiden att man verkligen är gravid. Tror många känner igen sig i detta :) Fryser gör jag ofta också...jätteskumt.
Den 22 augusti fick jag mitt första illamående (men tyvärr inte det sista)...FY!
25 augusti (VUL dagen):
Gud så nervös jag var!!! Jag hade verkligen längtat till denna dag, men samtidigt inte...tänk om dom på kvinnokliniken inte ser någonting där inne i magen, att fostret är dött....?! Jag var både nervös, svimmfärdig och spyfärdig på samma gång! Usch vad jobbigt det var! Det var min snälla syster som skjutsade in mig till Södertälje, då min man jobbade denna dag. Fick träffa en läkare (som även var docent!). En jättetrevlig och snäll herre som förstog hur jag kände, och tyckte det var lika bra att kolla hur allt stog till.
Och dra på trissor!! Där på skärmen såg man ett litet "pyre" med starkt tickande hjärta!!! Gud som tårarna rann på mig!! I v. 7 exakt var jag då. För det skulle vi också kolla upp nämligen, hur långt gången jag var. Jag var världens lyckligaste kvinna!!!
Här har vi vårat lilla mirakel!
Min syster som hörde mig gråta av lycka inne på rummet, började också gråta av lycka när jag öppnade dörren för att åka hem. Vi kramade om varandra och bara.....ja.... var lyckliga och lättade båda två! Ringde älsklingen och berättade den glada nyheten, och att han skulle få se bildbevis på detta när han kommit hem :) Min syster var så glad och helt till sig, att hon t.o.m körde fel när vi skulle hem! Hon körde mot Stockholm istället för Trosa ha ha ha! Vi bara skrattade åt det hela, för vi hade inte brottom hem :D
Runt v. 7-8 så började illamåendet göra sig påmind ett antal gånger! Mest på förmiddagarna och eftermiddagarna. Hatar att spy!!! Usch! Först så längtar man efter alla symptom, men sen när man får det så undrar man varför i h*lvete man önskade efter att må så här! Ha ha ha!!
Huvudvärk har jag ganska ofta också tyvärr. Men det är bara att hålla ut :)
Har även fått hem ett gratis paket (godiebag) från Salu Ansvar:
Den 28 september ska jag tillbaks till min BM för inskrivning och olika provtagingar mm. Då är jag i slutet av v. 12!
Den som väntar på något gott.....väntar aldrig för länge!
Kram på er!
Jag har nu varit borta ett tag från bloggandet igen, men det har sina orsaker. Jag är nämligen GRAVID!!! :D Kan knappt förstå det själv! Vi har ju försökt så länge nu och har 2 MF bakom mig, men nu så är det äntligen dags igen :) Vi kan inte bli lyckligare! Är just nu i v. 11...så än så länge är det ganska tidigt, så håll tummarna för oss :)
När jag tog graviditetstestet den 12:e augusti, så trodde jag inte att det var sant! Kunde knappt tro det! Tårarna bara kom....jag vet inte hur länge jag stannade på toaletten innan jag kom ut därifrån he he. I ca v. 5 var jag enligt testet!! Jag samlade mig lite och gick lugnt in till vårat sovrum, där mannen låg och sov fortfarande, med testet i handen bakom ryggen. Väckte han och gav han testet. Det tog ett tag innan han förstog vad som stog på he he! Men oh vilken lycka! Vi bara omfamnade varandra och var i det bästa lyckorus man kan ha!
Jag ringde BM (barnmorskan) den 15:e augusti och bokade in ett hälsosamtal (den 30:e augusti var jag där). Hon gav mig också rådet att köpa Folsyra och multivitamin, vilket jag gjorde samma dag!
Jag mådde bra i början av graviditeten, inget illamående eller så. Men ömma bröst, känsligare luktsinne och tröttheten var mina starka symptom.
Jag bokade in en tid för tidigt VUL för att se om fostret levde, med tanke på mina tidigare missfall. Fick en tid den 25 augusti! Tyckte dagarna gick jättesakta tills man skulle in. Man hann t.o.m tvivla på om man verkligen var gravid! Jag har nog aldrig klämt på brösten och kännt efter så mycket, och bara letat efter grav. symptom, tidigare som jag gjorde nu he he! Man är ju bra knäpp ha ha ha! Men det är ju så att man vill ju ha någon form av bekräftelse hela tiden att man verkligen är gravid. Tror många känner igen sig i detta :) Fryser gör jag ofta också...jätteskumt.
Den 22 augusti fick jag mitt första illamående (men tyvärr inte det sista)...FY!
25 augusti (VUL dagen):
Gud så nervös jag var!!! Jag hade verkligen längtat till denna dag, men samtidigt inte...tänk om dom på kvinnokliniken inte ser någonting där inne i magen, att fostret är dött....?! Jag var både nervös, svimmfärdig och spyfärdig på samma gång! Usch vad jobbigt det var! Det var min snälla syster som skjutsade in mig till Södertälje, då min man jobbade denna dag. Fick träffa en läkare (som även var docent!). En jättetrevlig och snäll herre som förstog hur jag kände, och tyckte det var lika bra att kolla hur allt stog till.
Och dra på trissor!! Där på skärmen såg man ett litet "pyre" med starkt tickande hjärta!!! Gud som tårarna rann på mig!! I v. 7 exakt var jag då. För det skulle vi också kolla upp nämligen, hur långt gången jag var. Jag var världens lyckligaste kvinna!!!
Här har vi vårat lilla mirakel!
Min syster som hörde mig gråta av lycka inne på rummet, började också gråta av lycka när jag öppnade dörren för att åka hem. Vi kramade om varandra och bara.....ja.... var lyckliga och lättade båda två! Ringde älsklingen och berättade den glada nyheten, och att han skulle få se bildbevis på detta när han kommit hem :) Min syster var så glad och helt till sig, att hon t.o.m körde fel när vi skulle hem! Hon körde mot Stockholm istället för Trosa ha ha ha! Vi bara skrattade åt det hela, för vi hade inte brottom hem :D
Runt v. 7-8 så började illamåendet göra sig påmind ett antal gånger! Mest på förmiddagarna och eftermiddagarna. Hatar att spy!!! Usch! Först så längtar man efter alla symptom, men sen när man får det så undrar man varför i h*lvete man önskade efter att må så här! Ha ha ha!!
Huvudvärk har jag ganska ofta också tyvärr. Men det är bara att hålla ut :)
Har även fått hem ett gratis paket (godiebag) från Salu Ansvar:
Den 28 september ska jag tillbaks till min BM för inskrivning och olika provtagingar mm. Då är jag i slutet av v. 12!
Den som väntar på något gott.....väntar aldrig för länge!
Kram på er!
